Sofia kyrka reste sig i morgondimmorna snett ovanför mig. Klockan var tidig morgon och jag och min hund Nala hade varit och parkerat om bilen. En bil med släpvagn dessutom vilket du säkert förstår kan vara om än så bökigt i Stockholm stad. Framför allt på söder. Men som vanligt, tack vare min positiva inställning till att lösningar kommer till oss om vi verkligen tror på dom, hade jag tur. Det hade varit städgata under natten så jag kunde bara glida in med Forden och släpet på en lämplig tom gata. Jag är absolut INTE kapabel att fickparkera med släp så det var bara att tacka vem som än lyssnade av mina lyckliga stjärnor som hjälpte mig med detta. Jag hade dessutom varken ätit eller druckit kaffe än och hade en bajsnödig hund i sin bilbur där bak så ödmjukhet och tacksamet fanns det stor plats för i mitt hjärta. Dessutom så tvivlade redan igår kväll min älskade partner helt och fullt på att vi, 1 skulle få parkering på lämpligt ställe igår kväll. Och 2, att jag skulle kunna parkera om bilen 07.00 då platsen som vi stod på gick över till " Aja baja här får du inte stå nu" läge. Så ja, jag checkade av båda med ett litet hemligt leende. Visst är det väl lite extra skönt när det funkar. Det där med positiv inställning och att lösningen finns runt hörnet. Framförallt när din omgivning tycker att just den där inställningen är väl bra onödigt positiv. Nja inte när den funkar. Feel it, Believe it and see it happen!! Det har nog varit min melodi sedan jag jag var väldigt ung och genom mitt liv har jag verkligen sett att det funkar. Sedan kan det ju också vara så att med den inställningen blir inte problem lika stora problem. Det blir läxor att lära av. Men framförallt mår jag så mycket bättre av det rent känslomässigt och mentalt. Som den lilla oros fågel jag alltid varit har mitt mindset hjälpt mig till inre lugn istället för total panik. Självhjälp när den är som bäst. Och den postiva inställningen kommer från min mormor Brita och har smittat av sig på alla hennes fem barn. Och framför allt mamma Barbro. Jag och Nala gick upp på Sofias vackra berg och de gamla husen låg inbäddade i den dimma som så tydligt omslöt både kyrkan och berget. Om det inte varit för dem som var ute med sina hundar så som jag stod tiden still och ett sent 1700 tal hade kunnat göra sig påmind. Dock avslöjade det renstädade vägarna mellan husen och de perfekta trädgårdarna att området var rikt och välskött av svenska kyrkan och Stadsholmen. Inte några fattigmanskvarter som på 17...1800 talet. Men det var ändå spännande att leka med tanken. Stockholm har många sidor av sig och det är det som gör henne så speciell och vacker. Gamla hus som dessa men även större byggnader med fantastisk arkitektur blandas med det lite mer kala och fyrkantigt tråkiga från 1960 och 70 talet. Vi har också berg, vatteninlopp, parker, smala gator till genialiska passager som tar oss med bil runt hela Stockholm istället för igenom den. Jag har fått möjligheten genom mitt 58 åriga liv att bo på många delar av denna vackra stad. Sibirien, Östermalm, Birkastan, Vasastan, Hägesten, Alvik, Sundbyberg och Södermalm. Och nu får mina barn göra samma resa. Därav släpet. Ett av mina barn gör sin rotation i livet från en stadsdel till en annan. Och det är inte första gången. När vi körde med släpet in i Stockholm igår kväll konstaterade jag och min älskade att detta är en del av att vara familj och förälder. Hjälpa dom att flytta och att det kommer hända många gånger till. Jag har fortfarande kvar den sekretär min mamma köpte åt mig på en liten möbelaffär i Birkastan när jag flyttade till min första lägenhet. Sedan bar hon och jag den hela vägen hem till den lilla ettan som jag precis flyttat in i. Så detta är en del utav att vara förälder. Att bära och att flytta men också ta hand om möbler som får under några år ställas i ett förråd, hos oss föräldrar, för att långt senare bli användbar igen. Nu står sekretären hos en av mina döttrar. Igår när vi satt på ett pizza hak med extremt god pizza btw så hamnade vi bredvid två unga tjejer i mina yngre barns ålder. Våra samtal möttes ibland i nyfikenhet och det var en fin stund som visar just vad städer är som himla bra på om man vill. Samtal. Att våga möta upp med dom bredvid. Olika världar möts tillsammans med livsöden. De två unga kvinnorna var i tjugoårsåldern och hade redan pluggat i Paris, sommarjobbat i Toscana och hade två extra jobb de hoppad in på ibland. Möjligheter inte alla ungdomar får och det var de väldigt medvetna om. De var skarpa och verbalt kommunikativa och artiga. Båda studerade på universitetet men bodde själva så de jobbade förstås vid sidan om att studera. När samtalen gick över på olika musik stilar och våra generationer möttes i en kärlek till ikonen Kate Bush, tänkte jag på vart deras liv fört dom när de är i min ålder om så där 30 år. Runt 2054... Hur har deras resa i livet varit då de sitter på ett pizzahak precis som vi och pratar med några yngre studerande? Har de barn liksom jag eller valde de bort barn för ovissheten om framtiden och hur världen skulle se ut? Stockholm och Sveriges städer är vackra i deras olika strukturer pga att vi aldrig upplevt krig. Åtminstone aldrig blivit sönderbombade likt det som nu händer i Ukraina, Gaza, Israel och Libanon. Kommer vi om 30 år fortfarande ha det så? När vi igår hjälpte ett av mina barn att flytta stannade en äldre man till och hälsade oss välkomna till den nya fastigheten. Jag var fullt uppe i att bära så jag gick inte in på detaljer om vem som flyttade in och att jag bara var en hjälpande förälder men den äldre mannen hade hur mycket tid som helst och pratade gärna vilket jag uppskattade trots den tunga kartongen i mina händer. Han berättade att han aldrig flyttad någonstans utan bott i samma hus i 50 år. På den tiden var hyran 500 kr och en garageplats 150 kr. Tiderna förändras sa han. Och så är det ju. Här där jag nu sitter och bloggar har Stockholm vaknat till liv utanför fönstret. Mitt latteglas är nu tomt och värmen från solen känns i mitt ansikte då den har tagit sig igenom den tidigare dimman. Mobilen ringer och min älskade vill att vi tar tag i återvinningen nu. Yalla yalla! En soffa ska slängas och vi ska åka förbi hans barn med en rygga. Livet rullar på och så även vårt släp. Hoppas du får en fin fredag och en trevlig helg på denna första dag av resten av ditt liv. Kram Malin
