Tänk om det är så att den tomhet vi känner bara är frånvaro av ett hormon i kroppen som annars fått oss att känna oss så levande? Tänk om det är så att tystnaden vi upplever inte är depression eller brist på inspiration utan bara frånvaro av våra barn som inte längre håller oss lösningsorienterade, fyllda av skratt eller på alerten? Tänk om tystnaden är att våra nu döda föräldrar inte längre ringer och frågar hur vi mår eller tjatar om att " köra försiktigt" fast vi är vuxna nog att ta hand om oss själva. Tänk om det är så, att jag upplever att där jag står just nu finns ingen riktning... Ingen väg framåt i att skapa en trygg värld för mina barn eller bakåt i mina föräldrars ständiga närvaro och frågan om hur jag mår... och att jag då behöver stanna upp och vila i nuet. I tystnaden i tomheten för att se vad jag nu är utan allt det andra? Yugen är att betrakta en båt som seglar över vatten och att inte fundera på vart den kommer ifrån eller vart den är på väg. Utan att vara i nuet och bara vara tills Gud, universum, livet viskar... Nu väntar något nytt, som ingen anar än, som kanske leder bort men ändå leder hem. Stanna, vila... allt vill bli bra. Försök inte fixa till det. Stanna upp och lyssna vad din hjärta, din kropp och dit andetag försöker säga dig. Kram Malin
